Plötsligt händer det!

Man står och serverar pöbel, plebejer och patrask latte på latte. Precis som igår skulle man kunna tänka. Men så händer det.

En stram stämma höjer sig knappt över tjattret i baren, vilket som vanligt är insnärjt i någon ändlös diskussion om klass, identitet och djursex. Rösten andas värdighet, bildning och rättfärdig arrogans. Det är DEN EVIGE SEKRETERAREN som behagat instiga och yttra sig på vårt nedsligt ovärdiga fik. Å! LYCKAN!

- En Markis de Sade, säger mannen med både snille och en smula smak, med blicken fäst vid sin egen i spegeln över min axel.

Naturligtvis vågar ingen av oss nu tysta gossar i baren föreviga denna förhöjda andes materiella vistelse bland oss. Men jag fotar i alla fall den grillade baguett som sedemera kom att mätta den ärade gästen.

De är tillbaka

…och jag inser att jag saknat dem. Dessa tysta vittnen till vår tids katastrof.